Vad är en människa?

Vari består en personlighet? Hur går det till när den utvecklas? Frågorna är stora och komplicerade. Vi kan behöva tänka på egna erfarenheter och ta stöd i goda metaforer för våga greppa dessa mysterier.

Minnesstenar
Jag tänker på minnen som stenar med olika form, färg och ursprung. En del är så karaktäristiska att man tydligt ser var de kommer ifrån. De flesta är små och anonyma, slipade eller vittrade men de finns där som små partiklar – små subtila minnesfragment – som håller samman allt det andra till en helhet.

Konglomerat
Jag tänker på en människa som ett konglomerat. Ett konglomerat föds på en havsstrand eller i en flodfåra när vattnet för dit stenar, grus och sand. Stenarna slipats mot varandra när vattnet rör sig. Tryck och värme omvandlar sedan massan till en bergart där de enskilda delarna är mer eller mindre skönjbara. Ett slipat tvärsnitt kan skimra i många färger och är ofta mycket vackert. Det finns inget konglomerat som är det andra likt.

 

 

 

Mera minne – fortfarande i en mycket vid bemärkelse

Vi får tänka oss våra medvetna jag och därmed också minnet som förmågor som har utvecklats under millioner år. Deras viktigaste förtjänster är inte att vi uppfattar och lagrar data om exakt vad som händer. Nej det var förmågor att diskriminera, rationalisera, integrera, och bearbeta sinnesintrycken som vid sidan av vår accelererande förmåga att kommunicera som gav oss så många evolutionella fördelar. Vi fick flera och större medvetna rum för minnesbilder men vi lagrar och bearbetar också våra minnen i undermedvetna rum.

Allt detta ger oss den unika möjligheten att kunna leva ett rikt själsliv med både känslor och förnuft aktiverade. Vi kan våndas av dragkampen mellan våra medvetna handlingar och vårt undermedvetna. Vi söker kanske en djupare mening och kan hamna i existentiell nöd. Men vi kan också uppleva när allt harmonierar, ett tillstånd som vi brukar kalla lycka.

Barndomsminnen

”Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak – nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför allt – oumbärligt. Vi leva genom minnet, vi leva i minnet, ingenting sätta vi – och det med rätta – så högt som ett gott minne. Hon är vår dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet, träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.”

 

Första stycket i Hjalmar Bergmans Clownen Jac från 1930. Första kapitlet har betecknande nog rubriken: Vad kära släkten visste om clownen

 

Det handlar alltså om ”minnen” – barndomsminnen – i en mycket vid bemärkelse. Hur byggs våra personligheter upp av upplevelser – minnen – föreställningar, hur påverkar de oss men framför allt; hur kan vi, som får förmånen att leva tillsammans med växande människor, tänka och handla strategiskt för att deras ”minnen” ska tjäna dem så bra som möjligt? Hur kan vi, för att använda Bergmans sätt att se, minimera slumpens skördar?