”Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak – nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför allt – oumbärligt. Vi leva genom minnet, vi leva i minnet, ingenting sätta vi – och det med rätta – så högt som ett gott minne. Hon är vår dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet, träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.”
Första stycket i Hjalmar Bergmans Clownen Jac från 1930. Första kapitlet har betecknande nog rubriken: Vad kära släkten visste om clownen
Det handlar alltså om ”minnen” – barndomsminnen – i en mycket vid bemärkelse. Hur byggs våra personligheter upp av upplevelser – minnen – föreställningar, hur påverkar de oss men framför allt; hur kan vi, som får förmånen att leva tillsammans med växande människor, tänka och handla strategiskt för att deras ”minnen” ska tjäna dem så bra som möjligt? Hur kan vi, för att använda Bergmans sätt att se, minimera slumpens skördar?
